Vem är du..?

Dröm till den 9 Juni 2013

Jag skulle göra något, något som krävde att jag behövde anlita någon.

Eftersom jag är så feg med det beslutade jag mig att ha med mig Linnéa som stöd.

Nea var allmänt ointresserad men ställde upp

Vi fick hem en kille till huset.

Jag var för övrigt ensam i hela huset.

Han var söt, blond, lång, såg sådär utarbetat trött ut och använde glasögon när han läste.

Och han hade en mjuk, fin röst.

Vi pratade om vad vi nu pratade om, tackade och gick.

Jag tyckte han var söt, och tänkte på nästa gång vi sågs.

Då skulle jag se om jag kunde komma honom närmare,

för det var något speciellt med honom som jag ville se mer av.

Samma kväll var det en förfärlig storm utanför!

Jag öppnade fönstret och satte mig därvid för att njuta av ljudet.

Jag ville kolla ut, men gardinen var neddragen och utanför var det en blåmes som speglade sig och som skymde hela sikten. Då upptäckte jag att det var neddraget och rullade upp gardinen.

Stormen utanför var enorm! Det blåste och regnade så hårt att lyktstolparna vajade!

Och längst upp såg jag ett flygplan som vände om eftersom det inte kunde fortsätta i vinden.

Sedan såg jag något falla, som hade päls.

Precis efter vaknade jag (i drömmen) och undrade hur mycket av det som var sanning eller ej.

Det visade sig att stormen hade vart sann, och kort senare skrev Nea till mig att snubben vi snackade med hade råkat ut för en flygplans-olycka i blåsten och låg på sjukhus.

Jag blev förkrossad.

Jag kände honom inte ens, men jag blev förkrossad.

Jag hade hans visitkort och kollade upp hans namn, och hittade två hemsidor där han var med.

Dels en som tillhörde företaget han jobbade för (som hade en stor, orange bakgrund) och en annan som var hans egen hemsida.

Den som tillhörde företaget var svår att kolla på, för överallt hade folk skrivit "krya på dig!" och "tänker på dig" och några hade till och med skrivit "rip..". Några hade frågat var som hade hänt, och tydligen var det något med hjärtat att göra, för han var kopplad till en hjärtmaskin.

Hans egna hemsida hade också några som skrivit, och jag hittade lite texter han skrivit.

Dem var underbara... Lite lagom filosofiska, men mest bara tankar om livet.

Jag läste dem alla, fram tills den senaste han skrivit innan olyckan.

Den handlade om hur missnöjd han var med sig själv, och hur han önskade att han kunnat göra mer i livet innan det var för sent.

Jag kunde inte läsa mer efter den, det blev för mycket.

Sedan vaknade jag...

Chaplin, skurkar och rullande hus

Dröm till den 19 Maj 2013

Jag drömde att jag var Oona och Chaplin skulle spela in en film med mig i. Vi var i en stor, stor lada-liknande grej en regnig och grå natt, och det enda jag egentligen skulle göra (eller det enda jag gjorde i drömmen, för jag gjorde antagligen mer i drömmen) var att trösta honom i några sekunder. Sedan var den klar, och då var det ombytta roller för då var jag Chaplin istället och spelade emot Oona. Vi gjorde samma scen fast vi satt i en säng/bäddsoffa istället. Två tagningar och sedan var det slut. Sedan vettefan vem jag var och vem den andra var men sedan var i alla fall filmen klar, så vi satt kvar i sängen lite och mös.

Sedan var jag Chaplin igen. Det kom in tre skurkar och kollade misstänkt på oss. Ingen annan misstänkte något förutom jag. Efter att kamerateamet gått (och det började bli ljust ute) snokade jag runt för att se om jag kunde komma på dem med att göra något misstänkt. Oona ville att vi skulle åka hem och gjorde sig i ordning. Jag fick aldrig se dem göra något misstänkt, men upptäckte istället att jag drömde (i drömmen). Så jag körde ut bilen till vägkanten och hämtade Oona för att åka hem.

Så jag sprang från vägkanten tillbaka till den stora ladugården. Det var frost ute. Men när jag väl kom tillbaka kände jag att jag var tvungen att kika in i ladan för att se till så skurkarna inte gjorde något bus. Det hade nu anländt en massa folk till ladan, eftersom föreningen pappa är med i skulle vara där och ha möte tydligen. Jag stack in, såg pappa och en massa folk, men inga skurkar. Så jag stack ut igen.

Nu är jag mig själv igen, och Oona har förvandlats till Sandra som säger åt mig att skynda på (jag säger åt henne att jag hade världens mysigaste dröm, men säger inte att den var om Chaplin. Hon hade i sin tur drömt om Supernatural och pratade på om saker jag inte hade en aning om). Vi sticker iväg och nu är det fullt med folk överallt och solen skiner. Vettefan vad vi ska göra, men vi ska i alla fall sitta i ett stort hus med högt i tak som påminner om Skeppet på Kallingeskolan tillsammans med en massa andra tjejer och några få killar. Vi åt, och sedan dukades det av och vi satt bara och skrattade. Snart började någon/några att gunga lite till sidan, vilket vi upptäckte fick hela huset att gunga. Så jag hjälpte till och vi fick hela huset att gunga över (på långsidan!) och hamna på rygg. Dock föll vi inte utan satt bara upp och ned (och lite snett) och skrattade. Samtidigt kollade jag och Sandra ut genom fönsterna som var precis framför oss (och såg av någon anledning inte upp och ned). Där ute fanns en klätterställning som påminner om den som finns på Kallingeskolan. Framför den satt en söt pojke med ljusblond hår och gulligt leende och kollade på oss. Jag har ingen aning om vem han är men tydligen är han en snäll kompis som vi precis lärt känna. Vi säger båda "aw, så söt!", fast jag pratar om killen och Sandra snackar om något hund-liknande som sitter bredvid honom. Lite senare kollar vi åter igen ut genom fönstret och jag ser då att det sitter en stor Minecraft-gris bredvid killen.

Vi satt så (upp och ned) ett tag innan vi bestämde oss för att gunga över det igen, fast på samma sida istället. Jag är däremot inte med på att gunga utan bara tycker det är lite otäckt. Huset gungar över och det blir mycket mer turbulens än förra gången. Kudden/Kuddarna jag hade bakom ryggen förra gången har fladdrat iväg, så nu dunsar jag direkt emot träväggarna och trägolvet/taket. Alla antingen skrattar eller dunkar i massa saker, och jag skriker och håller för öronen, men upptäcker snart att "om jag gör det kommer jag svimma!" (... logik?) så jag slutade med det. Dock hade jag tydligen redan svimmat, för när allt stannade och jag reste mig var huset tomt. Det var rättvänt igen och allt var huller om buller. Jag gick ut.

Ute står Sandra och väntar på mig, "äntligen! Jag har väntat sjukt länge!". Jag har ont i huvudet av fallet, men när jag säger det hör jag några tjejer som satt med oss i huset som skriker "Skryt lagom!!" och är skitsura på mig. Jag bara skrattar och tycker dem är löjliga. Nu börjar solen gå ned igen och det är en fin sommardag. Någon snubbe från en tidning kommer för att intervjua mig, och hur ser jag det? Jo, en tidning flyter omkring framför mig en meter och Sandra berättar att jag ska intervjuas.

Sedan vaknar jag på riktigt av en sjukt jobbig skällande hund...